15 januari

There'll be no last chance I promise to never mess it up again
It's a hard thing faking a smile when I feel like I'm falling apart inside

Så känns det ungefär, aldrig att jag vill uppleva detta som jag har gjort nu i ett år, men samtidigt så är det ett helvette att bli av med. Jag vill inte ens tänka tanken på att träna, men det slår en VARJE dag att DU måste träna, du måste, du måste. Jag orkar inte hålla på med detta. Hur drar man sig ur sin grop som man har hamnat i. Det är en så lång väg upp att jag hamnar halvvägs varenda gång. Jag når aldrig riktigt toppen, det är så frustrerande.
Fick en mysig och god frukost idag på jobbet, mums. Nu snart är det dags för lunch och ikväll blir det mys med pojkvännen framför Let´s Dance, vilka underbara människor som är med i det programmet. Fina vackra människor. Igår lovade jag mig själv att pilla i mig en nd, men det kom inte på fråga efter att vi fått morotskaka på jobbet :/ hm.. varför kunde jag inte ta nd också? Jag är dum, alldelss för osmart för att bli frisk.
Bye.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0